Sjövild

Lillesjön

Att få våra utomhus, att bara få vara över huvud taget. Att få sitta på ett par plankor som nöts av tiden, av naturen, bara sitta där och få finnas till. Andas ikapp med skogen. Att störas i tanken av ett plask från en fisk, att känna att vinden ökar samtidigt som värmen i kroppen minskar, sjunker undan mellan springorna i bryggan och flyger iväg med vinden,  förvandlas till någonting annat. Energi in, energi ut. Ljud. Fiskar, vinden, löv. Nu ser jag den neonfärgade bokskogen tvärs över sjön. Jag sprang igenom den för 30 minuter sedan men la inte märket till den då för jag var upptagen med att få luft in och luft ut ur munnen.

Jag satt där på bryggan idag och tänkte, tänkte på allting som jag kom på att jag behövde tänka på, och när jag hade tänkt färdigt, då åkte jag hem.

Kerstin i mitten i röd jacka

Jag har ganska många idoler, det finns liksom gott om den sortens människor, inspiratörer, tuffa typer som gör galna saker eller helt enkelt folk som är otroligt duktiga på det dom tar sig för.
Men förebilder… dom växer inte riktigt på träd.
Jag tänker inte bjuda på någon vetenskaplig analys av begreppet idol. Jag tänker nog bara säga att för mig finns det en skillnad på en idol och en förebild. En idol behöver inte egentligen vara en god förebild. För att vara min idol så krävs någon form av prestation, exempelvis att man har bestigit ett berg eller gjort en bra tid på en IronMan. Men, för att vara min förebild så krävs någonting mer, kanske ett djup, goda värderingar, en sorts styrka eller kanske ett mod att våga stå upp för sina åsikter mot den rådande normen. Att vara en förebild kanske handlar om att våga gå sin egen väg, bejaka de som är viktigt för sig själv. Mina förebilder är personer som respekterar sig själv och samtidigt har förmågan att respektera andra. En människa som möter andra med ett öppet hjärta, välvilja, empati och nyfikenhet.

Kerstin är min mammas faster och en av mina absolut största förebilder. Hon är alltid vänlig, positiv, empatisk och nyfiken på personer i hennes omgivning.  Kerstin tar också vara på sina egna viljor, sig själv. För en månad sedan fyllde hon 80 år och då önskade hon sig en dag i skogen. I söndags var vi ett stort gäng som samlades uppe i Hajomsskogen och vandrade, samtalade och njöt i skuggan under de ny utslagna bokarna. Kerstin är bra, väldigt bra. Hade det inte varit för henne hade vi gått miste om denna underbara dag.

Våååår

Släktkalas i skogen

Sparta på släktkalas

After walk på mormors uteplats

Skogen suger

När sjörapporten visade att vattnet skulle ha en nyans av brun-gult och vitt till helgen istället för blått kläckte Sara Wagner och Lina Vleugels en förträfflig idé som resulterade i Facebookgruppen Fredags-surf. Tanken är att träffas i Åsa eller Varberg för att surfa de fredagar då de går vågor, vilket det har gjort mer eller mindre konstant de senaste veckorna.

Jag som en gång för alla verken jobbade eller satt på ett norskt regionaltåg denna fredagen tänkte att jag kunde haka på, grejen var bara den att jag istället var hundvakt och hade tänkt att hinna med en himla massa saker som man inte hinner med när man jobbar eller sitter på en norskt regionaltåg så… ja… Sara och Lina fick paddla själv, men Sparta och jag var nere och tittade lite. Eller, ja, jag tittade och Sparta ägnade sig åt någon form av sandslottsbyggande där hon skapade en pool och byggde sandslottet som en ring runt poolen, eller hålet, kreativt och nytänkande. Sara och Lina tycktes ha roligt i vågorna.

Foto: Sara Wagner www.blacklightpaddles.com/2012/05/surf-in-asa/

 Själv körde jag istället lite lördags-surf. Det hade blåst över 20 sekundmeter från väst under natten och när Sparta och Jag var ute och sprang på morgonen tog vi en sväng förbi havet. Det såg galet ut. Vågigt och vackert. Här ska de surfas tänkte jag, vad Sparta tänkte är svårare att veta, vår kommunikation är ganska ensidig vad det gäller viljan att kajaka eller inte, vi sprang i alla fall hem och åt frukost. Sparta fick någon konstig hundmat-korv som luktar död som hon inte ville ha innan jag smaksatt den med Mannerströms fisksoppa (fint ska de va tycker hon), själv åt jag fil och müsli.

Sedan bar det av. Back to the hav. Jag han få några riktigt långa sköna vågor innan det mojnade något och blev mer gupp och skvalp än fina vågor. Det var i alla fall FETT NAJS som man skulle sagt om man var 15 år och bosatt i Varbergs kommun.

Båden å havet

Jag var inte ensam, jag var bara för mig själv. Ifred. Långt bort från dom som påstod att det skulle vara för tidigt, för blåsigt, för kallt, för långt. Långt bort från de som inte kunde paddla för att de saknade ett spraydeck eller de som omöjligt kunde tänka sig att ge sig ut på havet på grund av lite regn.

Jag njöt av mina intervaller och när jag rundade en liten ö och vände tillbaka mot Frillesås upptäckte jag att jag fått sällskap av ett par sälar. Jag gillar sälskap, sälar gnäller sälan.

Vrålåket

Onsdagsmössan

 Dagen var kommen då det var dags att rycka upp sig, man kan ju inte slösa bort mer än tre dagar på att sova av sig yetlagen och sura över att vara tillbaka i ett balkangrått Halland.
För att kickstarta en positiv feeling till de norra bräddgraderna arrangerades en välkommen hem/Petters födelsedagskalas-party i en otroligt osund anda med stora mängder mat och tårta. Bröderna Erixon och Kerstin som smugglat med sig massa rom hem från sin seglats t.o.r Västindien stod för drinkblandandet av omåttliga mängder atlantrullad rom. Vi hade skoj och någonstans ska det finnas en kort filmsnutt där alla partyglada går löst på pappa Olles instrument och bildar Frillesås-äventyrs-orkester under ett par minuter.

Petter med sin tårta

Kia Kaha går i mål i Godzone AR.

Efter fem dagar ute i vildmarken gick vi imål och fick pizza och champagne. Vi var glada och trötta. Bara en dag efter målgång lämnade jag Nya Zeeland för en flygtur som gick Christchurch-Kuala lumpur-Delhi-Moskva-Oslo (med två cyklar, paraglide och paddel). Nu är jag tillbaka i Sverige igen och konstigt nog vill jag bara sova. Så, nu går jag och grisar-kudde och när jag nanat färdigt och det mentala har återhämtat sig såpass så att det kan förmana att författa något förståeligt, då kommer en sammanfattning om Godzone adventure race och mina sista dagar på andra sidan. Tills dess, sov gott.

Marcio och Hanna i Norge